Jag föddes i södra Sverige i mitten av 1980-talet och växte sedan upp under 90-talet. Min familj var trygg och vi hade allt vad man kunde begära, vi var inte välbeställda på något vis men inte heller något att klaga på vad det kommer till ekonomi. Mina föräldrar hade vanliga arbetarklassyrken. Ingen av dem var speciellt politiskt intresserade heller utan skötte mest sitt egna.
Under min uppväxt kom jag inte i kontakt med många utlänningar, om vi inte skall räkna finnar dit, vilket jag inte räknar dit. Även ett och annat adoptivbarn som inte stack ut någon vidare utöver att de givetvis inte såg svenska ut.
Under 90-talet kom det vi kommer att kalla Ultima Thule-vågen, det var en tid då i mina hemtrakter och säkert näst intill hela landet där en en stor del av en hel generation lyssnade på Vikingarock, skaffade bombarjacka, kängor och snaggade.
Själv var jag lite för ung för att vara en av dem just då det var ett stort fenomen. Men däremot hade jag äldre personer omkring mig och vänners äldre bröder som på ett eller annat sätt tog till sig samtliga eller några av dessa attribut.
När tonåren kom så hade jag min tonårsrevolt, jag blev punkare. Musiken och attityden så som jag upplevde den var något som då tilltalade mig. Vänsteråsikter och annat följde med som en naturlig del av det. Men det var ingenting jag kände mig speciellt bekväm med och jag förstod mig aldrig på merparten av allt vad vänstertänk innebär trotts att man försökte hålla uppe någon sorts fasad.
Så småningom började jag följa med några vänner i min umgängeskrets till en syndikalistförening inne i stan. Ett socialt rättspatos var förvisso något jag kunde relatera till men vad det gällde synen på människan och det etiska var något jag inte kunde relatera till. Sakta men säkert började jag förstå mer och mer hur jag själv tänkte och kände inför vänsterideologi och människorna som förespråkar det. Det stod snart klart för mig att de var hycklare och i största allmänhet av dålig karaktär. Åsikterna de framförde rimmade väldigt illa med logiskt tänkande och mänsklig natur. Jag tröttnade på allt vad jag förknippade dem och rakade skallen och började lyssna mer på opolitisk oi-punk, som förvisso alltid innan tilltalat mig mest sedan tidigare, och blev skinskalle under en period.
Under gymnasietiden förändrades mycket för mig och skinskallemusiken kändes med tiden lite väl simpel. Hårdrocken däremot hade betydligt vidare vyer både musikaliskt och lyrikmässigt. Musiken blev hårdare och mer underground, tillslut kom jag i kontakt med band som bl.a. Burzum och Graveland. Artisterna förespråkade rasmedvetna ideal och skaldade om svunna tider, våra vita förfäders dunkla historia och myter i en svunnen tid.
Allt detta kändes betydligt mer relevant och berörde mig på något metafysiskt plan. Det var inte agitatoriskt och gatupolitiskt så som jag tidigare upplevt frihetsrock. På grund utav detta så kom jag att få ett ordentligt intresse för nordisk mytologi och en väckt stolthet för min historia och mitt folk då det sattes i rätt perspektiv.
Antalet stökiga invandrare (mestadels albaner och araber) som skulle ha sin "respekt" var också något som började bli väldigt påtagligt och visade gång på gång att det är tydliga skillnader på dem och oss.
Pusselbitarna föll en efter en på plats..
En vän till mig i min dåvarande umgängeskrets av hårdrockare som spelade i samma band och delade ett nästintill nördigt intresse för skivsamlande, (kanske inte nästintill. Det var nördigt får jag lov att erkänna). Han hade samma sorts humor som jag och politiskt inkorrekta skämt hörde till vanligheten då vi umgicks. Judeskämt var något som nästan stod på dagordningen trotts att vi då inte direkt lade någon vikt vid dem. Men dessa skämt väckte tillslut frågor inom mig varför de altid vart så avskydda och om det låg något i fördomarna som omgärdade dem. Med tiden insåg jag efter att läst på mer och mer som den kunskapstörstande person jag är att det inte var obefogat.
Gymnasietiden tog till sist slut, jag flyttade hemifrån, fick jobb och hade oturen att få bo granne med en flyktingförläggning. Ständigt hörde man billarm om nätterna då de försökte slanga bilar på parkeringen nedanför, och det var hela tiden något stök av varierande slag därifrån. Bland annat hade de skaffat nät och fångade igelkottar och tamkatter som de åt upp, kommunen svarade med att berätta för dem att så gör man inte här. Utan några andra följder.
Det var nog detta som fick mig att börja intressera mig för politik och att bägaren att rinna över. Jag började läsa Info-14 och Den Svenske, köpte politiska böcker och beställde klistermärken och kände att något måste göras åt saken. Ganska snart så förstod man att folk i gemene inte kände eller såg det som var uppenbart med situationen och hur framtiden skulle se ut med fortsatt kurs... Och detta var omkring 12 år sedan.
Så såg mitt politiska uppvaknande ut. Och jag kan inte påstå att jag känner någon ånger för min tid bland vänsterfolk. Jag blev trotts väl medveten på ett väldigt personligt plan i ett tidigt skede och ser det i retroperspektiv som en bra upplevelse när man ser pusselbitarna i sin helhet då de fallit på plats en efter en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar