Vikingabalk
Nu han sväfvade kring på det ödsliga haf, han for vida, som jagande falk;
men för kämpar om bord skref han lagar och rätt. Vill du höra hans vikingabalk?
"Ej må tältas å skepp, ej må sofvas i hus: inom salsdörr blott fiender stå;
viking sofve på sköld och med svärdet i hand, och till tält har han himlen, den blå.
Kort är hammarens skaft hos den segrande Thor, blott en aln långt är svärdet hos Frej.
Det är nog; har du mod, gå din fiende när! och för kort är din klinga då ej.
När det stormar med makt, hissa seglen i topp! det är lustigt på stormande haf:
låt det gå, låt det gå! den som stryker är feg; förr'n du stryker, gå hellre i qvaf!
Mö är fridlyst å land, får ej komma om bord; var det Freja, hon sveke dig dock;
ty den gropen på kind är den falskaste grop, och ett nät är den flygande lock.
Vin är Valfaders dryck, och ett rus är dig undt, om du endast med sansning det bär:
den som raglar å land kan stå upp, men till Ran, till den söfvande, raglar du här.
Seglar krämare fram, må du skydda hans skepp, men den svage ej vägre dig tull!
Du är kung på din våg, han är slaf af sin vinst, och ditt stål är så godt som hans gull.
Gods må skiftas å däck genom tärning och lott: hur den faller, beklaga ej dig!
men sjökonungen sjelf kastar tärningen ej, han behåller blott äran för sig.
Nu syns vikingaskepp, då är äntring och strid, det går hett under sköldarna till;
om du viker ett steg, har du afsked från oss, det är lagen, gör se'n som du vill!
När du segrat, var nöjd! den som beder om frid, har ej svärd, är din fiende ej;
bön är Valhallabarn, hör den bleknades röst! den är niding, som ger henne nej.
Sår är vikingavinst, och det pryder sin man, när på bröst eller panna det står;
låt det blöda, förbind det se'n dygnet är om, men ej förr, vill du helsas för vår." -
Så han ristade lag, och hans namn med hvar dag växte vida på främmande kust,
och sin like han fann ej på blånande sjö, och hans kämpar de stridde med lust.
Men han sjelf satt vid rodret och blickade mörk, han såg ned i det vaggande blå:
"Du är djup; i ditt djup trifves friden kanske, men hon trifves ej ofvanuppå.
Är den Hvite mig vred, må han taga sitt svärd, jag vill falla, om så är bestämdt;
men han sitter i skyn, skickar tankarna ned, som förmörka mitt sinne alltjämt." -
Dock, när striden är när, tar hans sinne sin flygt, stiger djerft som den hvilade örn,
och hans panna är klar, och hans stämma är hög, och som Ljungaren står han i förn.
Så han sam ifrån seger till seger alltjämt, han var trygg på den skummande graf,
och han synte i Söder båd' öar och skär, och så kom han till Grekelands haf.
När han lunderna såg, som ur vågorna stå, med de lutande templen uti,
hvad han tänkte vet Freja, och skalden det vet, I som älsken, I veten det, I! -
"Här vi skulle ha bott, här är ö, här är lund, här är templet, min fader beskref;
det var hit, det var hit jag den älskade bjöd, men den hårda i Norden förblef.
Bor ej friden i saliga dalarna der, bor ej minnet i pelaregång?
och som älskandes hviskning är källornas sorl, och som brudsång är foglarnas sång.
Hvar är Ingeborg nu? Har hon glömt mig alltre'n för gråhårige, vissnade drott?
Ack! jag kan icke glömma; jag gåfve mitt lif för att se, för att se henne blott.
Och tre år ha förgått, se'n jag skådat mitt land, idrotternas konungasal;
stå de härliga fjällen i himlen ännu? är det grönt i min fädernedal?
På den hög, der min fader är lagd, har jag satt en lind, månn' hon lefver ännu?
Och hvem vårdar den späda? Du jord, gif din must, och din dagg, o du himmel, gif du!
Dock, hvi ligger jag längre på främmande våg och tar skatt och slår menskor i hjäl?
Jag har ära alltnog, och det flammande guld, det lumpna, föraktar min själ.
Der är flagga på mast, och den visar åt norr, och i norr är den älskade jord;
jag vill följa de himmelska vindarnas gång, jag vill styra tillbaka mot Nord."
