Jag hade en konversation med en vän för lite sedan där han undrade varför folk (män i synnerhet i det här sammanhanget) inte är lika idealistiska eller har disciplinen att kunna trotsa döden även då den flåsar dem i ansiktet som de var förr. Då soldaterna stod knä om knä med musköter och marscherade i led och med stor säkerhet kunna träffas av blyregnet som piskade mot leden på vardera sida om slagfältet.
Vi hade lite olika teorier som vi lade fram, religion var en av faktorerna som bägge av oss höll med om. Detta då säkert 90% av dem var fullt och fast övertygade om att de skulle knacka på pärleporten då de gick vidare. Jag menade på att detta var en faktor men inte garanti att det var den enda eller ens den främsta.
Min tes bygger snarare på en lång rad av skäl till hur dåtidens dödstrots var skapad.
Man måste först se till hur levnadsförhållanden var för gemene man/kvinna på den tiden. Största delen av befolkningen var bönder, pigor och drängar. Ett av tre barn dog troligtvis innan de blivit fyra år gammalt. Att dö i barnsäng var långt ifrån ovanligt. Maten var ensidig, drastiskt med våra mått mätt. Öl, svagdricka, fisk och gröt var till stor del det du fick äta morgon middag kväll, om du hade mat på bordet. Medellivslängden på 1800-talet och bakåt var ungefär jämförbar med hur det ser ut i Afrika idag. När du var 40 år så var kroppen ofta utsliten på grund utav hårt arbete, perioder av undernäring och allehanda skador. Läkarvården var många gånger lika förödande som själva skadorna, om du ens hade tillgång till dåtidens läkarvård. Sjukdomar, missväxt, krig och svåra vintrar var en del av livet precis som allt det övriga som nämnts.
Auktoriteter av olika slag var centralt, var du dräng så var det något du troligtvis hade fortsatt med tills dagen då du blev nedgrävd sex fot under jord. Ditt stånd var vart du hörde hemma.
Kyrkan hade också sin makt, och den kom du inte undan. Och mycket mer där till.
Folk levde nära döden, den var inte någonting som vi idag är väldigt frånskärmade ifrån.
Som man kunde du dock bli antagen till armén och då fick du en viss garanti till både mat och brännvin. Kanske även ett litet torp du fick ha hand om.
Kontentan är att hela livet och samhället formade ett helt annat förhållningssätt till livet och döden. Trots olika kulturer och varierande materiellt välstånd så såg livet ut så här i hela Europa längre bakåt i tiden. Detta var något som hängde med ända fram tills efter första världskriget, ett krig som var så förödande och tillsynes meningslöst att det rubbade hela civilisationen. Men sällan beror förändringar på en sak alena, marxism och annat hade även slagit sina klor en stor del av befolkningen och med det gav det också upphov till att ära, heder och auktoritet ifrågasattes eller sattes på ända.
Tillslut fanns enbart det här dödsföraktet och självdisciplinen kvar som en del av kulturen i länder som Tyskland, Spanien, och Italien. Inte var det för att de led under fruktansvärda livsförhållanden likt tidigare utanför att det fortfarande värdesattes. Livskvalitén var god och olika former av välfärdssamhällen hade byggts upp där folkgemenskap rådde.
Som vi vet segrade inte dessa länder i det långa loppet.
Efter andra världskriget kom sakteligen liberalism i olika former såväl som marxism att fortsätta bryta ner samhället ytterligare och göra folk andligt tomma, göra vardagen monoton där enbart snabba kickar och föreställda självförverkligar kom att ta plats. Och där är vi idag och vi är på tröskeln till en ny epok. Vart den leder vet vi inte, men vi bör göra allt i vår makt för att styra skutan i rätt riktning.
Dagens samhälle leder inte till nya Leif Eriksson, Vasco Da Gama, Engelbrecht, William Walles, Sven Hedin eller andra människor som inte var var rädda för uppoffringar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar