HÅRDROCKEN HEROISMENS FÖRSVARARE

Idag är inte heroism, ära, det bombastiska och episka begrepp som lyfts fram i kulturlivet för gemene man och kvinna. Dock finns det ett undantag, och det hittar vi i hårdrocken. 

Vi behöver inte personligen nödvändigtvis tycka att musiken i sig är tilltalade. Men det är värt att titta närmare på ur ett rent objektivt perspektiv i det sammanhanget jag nämnde ovan. 

Där vi främst hittar dessa ting är inom heavy metal och power metal. Det är inte ovanligt med omslag och illustrationer av krigare som besegrar drakar, slagfält, hjältar som svingar ett svärd eller skjuter vilt omkring sig. 

Konstnärer som exempelvis Frank Frazetta har till stor del hjälpt till att forma de estetiska idealen medan författare som Robert E. Howard och JJR. Tolkien utan tvekan också gjort sitt för att inspirera lyriken för att ta några tydliga exempel.

Folk metal (en blandning av folkmusik och metal) och pagan metal är två andra subgenrer inom metalmusiken som i högsta grad också har dessa ideal och som sjunger om våra förkrista gudar och myter, förfäder och folklore. 

Visst kan man tycka att det kan te sig en aning fånigt. Men man skall ändå vara glad för att dessa ideal och tankegångar som vi annars är svältfödda med är något som främst tilltalar tonårspojkar och unga män. Det är också dessa som behöver det mest för att känna någon sorts samklang med sin natur. 

Leeds Backett University 2015 "avslöjade" (http://www.leedsbeckett.ac.uk/news/1015-racism-and-sexism-in-heavy-metal-highlighted-in-new-study/) hur "rasistiskt", "sexistiskt"och "exkluderande" det här var för icke-vita. För att inte tala om normaliserande av det "maskulina"... Ja, självklart är det det, vilket bara är positivt! Jag kan inte på något sätt se hur det skulle leda till något negativt att pojkar vill bli män eller att män är stolta över att vara män.

THE FOREVER WAR

The Forever War är en krigsroman som utspelar sig i ett intergalaktisk krig mellan människorna och en utomjordisk ras som kallas Taurans. 

Boken är författad utav den amerikanska vietnamveteranen Joe Haldeman och skrevs 1974. Boken fick ett mycket gott mottagande och belönades bland annat med två väldigt prestigefyllda pris inom sci-fi-genren, Nebula Award och Hugo Award. Haldeman fick även ett personligt brev skickat till sig från Robert A. Heinlein (som bland annat författat Starship Troopers), en av de mest välrenommerade science-fictionförfattarna. Detta brev var dock det Haldeman såg som sin största bedrift att få bekräftelse av en sådan legend.

Om själva bokens innehåll:

Kriget startades genom att utomjordingarna helt utan förvarning eller skäl attackerade ett jordiskt kolonistskepp.

Bokens huvudperson William Mandella är en amerikan som fått ta värvning tillsammans med en annan grupp utvalda individer för att utgöra en elitstyrka. Denna elit har en IQ på 150 eller högre och har ett enastående psyke, fysik och hälsa. Till sin hjälp är de utrustade med en skyddsdräkt som ger dem extra styrka och snabbhet utöver att den skyddar dem. 

Under utbildningen dör flera av rekryterna pågrund utav de extrema påfrestningarna och ogästvänliga miljön där de tränas. Även pågrund utav att de använder sig utav skarpa vapen. 

Mandella är bland de första soldaterna som skickas ut i detta krig för att kriga för mänskligheten. För att kunna ta sig till platser som ligger väldigt långt bort i rymden  så har man uppfunnit en teknik som gör det möjligt att färdas tusentals ljusår på en bråkdels sekund. Detta har dock sina följder. Eftersom det går i nästintill ljushastighet så rubbas vår uppfattning om tid och rum och massiva relativistiska effekter (ni som sett filmen Interstellar förstår precis vad som menas). När de som färdats har enbart vart borta i låt oss säga en dag som har tiden på platsen de åkt ifrån gått betydligt fortare och det kan ha gått flera år under "samma" period. Detta tycker jag personligen är ett väldigt intressant oavsett huruvida man tror på relativitetsteorin eller ej så ger det upphov till väldigt intressanta tankegångar. Just den här biten är också en hörnsten i boken. 

År 1997 är Mandellas första inkallelse och efter att han och hans kamrater kommer tillbaka har det gått flera årtionden. Han får permission och återvänder till jorden bara för att upptäcka att det har blivit drastiska förändringar på planeten han tidigare lämnat, förändringar till det sämre. Jorden har blivit överbefolkad, allmän försämring råder med osäkerhet och kriminalitet i dess spår och flera nationer har även börjat uppmuntra till honomsexualitet. Mandella känner sig givetvis inte hemma, dels för att han inte känner igen sig och för att han känner sig mer hemma i det militära livet. Han har även hittat sitt livs kärlek vid namn Marygay Potter som även är hans militära kollega. De bägge bestämmer sig för att ta värvning än en gång för att kunna fly jorden. Dock vill det sig inte att de bägge skall bli stationerade ihop.

Tiden går och för varje gång Mandella kommer tillbaka till basen efter att uppdragen avlöser varandra så förändras människorna där tiden gått betydligt snabbare. Tillslut är så gott som alla människor av en oigenkännlig blandras och samtliga är homosexuella, även språket har förändrats till den milda grad att huvudrollen inte knappt längre förstår det. Han blir även illa omtyckt av de nyare rekryterna som tycker han är pervers eftersom han är heterosexuell och dessutom talar en väldigt ålderdomlig engelska. 

Så småningom så lyckas människosläktet upprätthålla kommunikation med Taurans som den utomjordiska rasen heter och det leder till att fred upprättas. 

Man erkänner från styrande håll bland människorna att kriget ursprungligen startades av dem för att vissa bland människorna ville få igång ekonomin som koma igång i krigets spår och att det var så man skulle lyckas ena jorden och starta en ny världsordning. Människor började klonad och man började även försöka vrida tillbaka evolutionen hos människorna till dess naturliga tillstånd där homosexualitet inte längre ansågs vara nödvändigt för att stävja folktillväxten. 

Nåväl tänker inte avslöja alla detaljer eller hyr det går för huvudkaraktärerna kärlek ifall ni känner att ni själva vill läsa boken eller rent av lyssna på den som ljudbok.

Jag skulle vilja säga att det här är en riktigt bra bok. Den är spännande och man får fantasin stimulerad med de vetenskapliga teorierna som är genomgående i huruvida tidsuppfattningen ter sig för karaktärerna. Den är även tankeväckande, och milt sagt väldigt dystopisk och man kan inte utan att tänka sig att den här boken aldrig hade kunnat få prisen den tilldelades på 70-talet om den skrevs idag. 

VALHALLA

Valhalla är en dansk tecknad serie som är skapad utav Peter Madsen, Henning Kure, Per Vadmand och Hans Rancke-Madsen. Första publiceringen kom ut 1979 och den sista år 2009 i femton album.

Serien kan lättast beskrivas som löst baserade äventyr på de gamla nordiska gudasagorna med fria tyglar. Dock bör det tilläggas att de är gjorda på ett värdigt men humoristiskt sätt som tordes tilltala alla åldrar. De är vackert illustrerade och tecknarstilen går i fransk/belgisk stil i kontrast med den amerikanska mer realistiska tecknarstilen. Jämför man Marvels Thor med denna nordiska variant så slår den danske Tor Marvel-Thor på fingrarna i samtliga fall i mitt tycke. Dels är dem gjorda efter nordiskt kynne och är mer trogna de gamla sagorna. 

Känner man inte till serien sedan tidigare så bör man kolla upp dem. Speciellt om man har barn då de är ett lysande sätt att få dem att intressera sig för våra förfäders arv på ett modernt sätt som är lätt att ta till sig. 

Mellan 2011 till 2013 utkom samlingsvolymer i fem delar med samtliga berättelser som är lätta att få tag i.

Det utkom även en tecknad filmatisering 1986 och hela filmen finns tillgänglig på youtube (men på engelska). Här har ni trailern: 

TINTIN OCH ASTERIX SOM POLITISKA FIGURER

Tintin och Degerelle

För oss som är politiskt insatta inom den nationalistiska sfären så är det ett känt faktum att skaparen Georges Remi, som gick under pseudonymen Hergé var personlig vän med Leo Degerelle.

 Degerelle var en övertygad nationalist och hade ett storartat CV i bagaget. Innan krigen arbetade han som journalist åt den konservativa romersk-katolska tidskriften Christis Rex, och under den här perioden kom han i kontakt med Charles Maurass och den franska Intergalismen. Intergalismen bör ses som en form av proto-fascism.
Så småningom så bildade han Parti Rexist, även känt som bara Rex. Rexistpartiet var från början uppbyggt på integralismens grundvalar i kombination med den romersk-katolska läran men kom att hämta allt mer influenser ifrån de spanska Falangisterna och de italienska fascisterna. 1936 träffade Degerelle Adolf Hitler och Benito Mussolini, sedermera kom han även att träffa andra stora män på kontinenten som Järngardets Corneliu Codreanu, falangisternas José Antonio Primo de Rivera.
1941 tog har värvning i den tyska armén i kriget mot bolsjevismen och kom att få en milt sagt lysande karriär med många utmärkelser för sina insatser i tjänst. Han steg i graderna från att komma som en enkel menig till att bli Obersturmbannführer och få Ritterkreuz des Eisernen Kreuzes och som senare uppgraderats med eklöv. Något som endast sju andra i icke-tyskar utmärktes med under kriget. Degerelle skall senare i sina memoarer hävdat att Hitler sagt att hon han fått en son hade han velat att det var honom.
Efter kriget kom Léon Degerelle att bosätta sig i exil i Spanien och vara trogen sina ideal till döden.

Detta var mannen som av allt att döma var den äventyrlige journalistens (Tintins) verkliga förgrundsgestalt. Tittar man på bilder av honom så kan man tydligt även se en viss likhet.

Tintin är och förblir en av vår europeiska rörelses kulturfenomen och populärkulturella ikoner. Det är dock ingenting som Hergé någon sin har talat öppet om vilket inte är konstigt med tanke på att folk samarbetade med tyskarna under kriget eller var en del av Rexist utsattes för hårda represalier, även dödsstraff och lynchningar.
Nåväl det är en kort sammanfattning utav Tintin och kopplingarna till den nationella rörelsen.


Asterix och de tappra Gallerna

Asterix och Obelix i den obesegrade galliska byn är dock en annan historia, dock även den franskspråkig i orginal. 
Skaparna var juden René Goscinny och den ursprungligt italienska Alberto Aleandro Uderzo. Det finns ingen speciell politisk prägel på den här serien förutom möjligen anti-imperialism. Till skillnad ifrån Tintin så finns här inga kopplingar till rörelsen men det är inte det vi skall titta närmare på här.

Asterix och Obelix ett radarpar under i ett land under romersk ockupation som trotsig står emot överheten ifrån Rom tillsammans med sin smått dysfunktionella by någonstans vid kusten av nuvarande Bretagne i Frankrike.
Det intressanta här inte skaparna utan snarast motståndet mot ockupation och överhögheten ifrån främmande makt vilket går som en röd tråd igenom alla de humoristiska berättelserna. Skall vi applicera detta på verkligheten och vår samtid är det inte svårt att dra paralleller till EU och den allt mer federalistiska hållningen som gör allt för att krossa självstyre och regionalism. I detta får vi nationalister se oss i ljuset av Asterix och Obelix.
Vänstern har i alla tider tagit till sig eller skapat sig populärkulturella ikoner till sin fördel, det är hög tid för oss att göra det samma!