GÖTISICSM OCH METAPOLITIK

År 1811 grundades Götiska Förbundet, dess syfte var kort att gå i "de gamle göters frihetsanda, mannamod och redliga sinne." Helt enkelt en nationalistisk rörelse, och möjligen en av de första i Sverige så som vi känner nationalism idag.

Det finns idag ett förbund vid samma namn som inte alls uppfyller samma mål, snarare motsatsen. På deras hemsida kan man läsa följande:

"Götiska Förbundet bildades 1815. Stiftarna ville med Förbundet bidra till en god utveckling av Sverige genom att framhålla dygderna Mandom (idag i betydelsen civilkurage), Måttlighet och Redlighet – dygder med samma aktualitet i vår tids mångkulturella samhälle som 1815 när Förbundet bildades.

Götiska Förbundet är en orden med lika rättigheter för män och kvinnor. Förbundet vilar på en kristen och demokratisk grund. Det är obundet av partier och samfund. Götiska Förbundet värnar om medmänsklighet och laglydnad samt tar avstånd från främlingsfientlighet och diskriminering."

Männen som bildade det riktiga sällskapet eller ordenssällskapet var högutbildade män och två av de mer kända av dem som känns till än idag av många människor är Esaias Tegnér och Erik Gustaf Geijer. En väldigt stor del av dem var präster eller söner till sådana vilket inte är speciellt underligt om man betänker att de var en av de bredare folkskikten som var välutbildade på den tiden. Trotts detta så hade de ett mål av att uppväcka en nordisk renässans där det urnordiska skulle få en liknande status som antiken fick i hela Västeuropa några århundrade tidigare. Roten till denna världsåskådning kallas Göticism, man menade på att göterna och goterna hade sitt urhem i Skandinavien och var egentligen Atlantis och att de var ättlingar i rakt nedstigande led ifrån Adam och Eva. Att dessa två stammar har sin vagga i Skandinavien står bortom allt tvivel, men att blanda in Bibeln i detta får ses som önsketänkande från deras sida får jag lov att säga. Den absolut viktigaste förespråkare till göticismen får Olof Rudbeck (1630-1702) får ta åt sig äran för detta med sitt Magnum opus Atlantica där han ingående förklarar sina forskningar och och slutsatser. Även Johannes Bureus bör nämnas som en av dessa tidiga gestalter i denna lära.

Yrkena som Götiska Förbundets medlemmar hade var allt från poeter, arkitekter, fornforskare, etnologer, psalmskrivare, präster och konstnärer med mer. Inte sällan hade de flera av dessa områden i sitt CV.
Det är inte svårt att tänka sig hur detta sällskap lyckades påverka kulturen på alla plan i landet under sin verksamma tid och även långt efteråt.

Tack vare detta sällskap och ringarna på vattnet de bildade så kan vi tacka för alla de insamlade folkvisor, folksägner och annat som annars hade gått förlorade i tidens töcken.

Att nordiska namn så som exempelvis Torbjörn, Ulf, Vidar med fler blev lagliga att döpa sina barn till igen är ännu en av de saker vi har att tacka för.
Eller att vårt språkbruk fått sig en rejäl och kännbar storstädning och att vi fått tillbaka ord så som "hej" som känns självklart och alldagligt idag.

Detta min damer och herrar, detta är ett lysande exempel på lyckad metapolitik!
Idag mer än någonsin är vi i behov av en metapolitisk renässans och jag efterlyser å det grövsta ett liknande förbund som kan lobbyarbeta för ett liknande uppvaknande av den nordiska kulturen för vårt århundrade.

Och härmed avslutar jag med ett stycke ur Esaias Tegnérs dikt språket.

"Ärans och hjältarnas språk! Hur ädelt och manligt du rör dig!
Ren är som malmens din klang, säker som solen din gång.
Vistas på höjderna du, där åskan och stormarna tala,
dalarnas lägre behag äro ej gjorda för dig.
Spegla ditt anlet i sjön, och friskt från de manliga dragen
tvätta det främmande smink, kanske det snart är för sent."

THE FOREVER WAR

The Forever War är en krigsroman som utspelar sig i ett intergalaktisk krig mellan människorna och en utomjordisk ras som kallas Taurans. 

Boken är författad utav den amerikanska vietnamveteranen Joe Haldeman och skrevs 1974. Boken fick ett mycket gott mottagande och belönades bland annat med två väldigt prestigefyllda pris inom sci-fi-genren, Nebula Award och Hugo Award. Haldeman fick även ett personligt brev skickat till sig från Robert A. Heinlein (som bland annat författat Starship Troopers), en av de mest välrenommerade science-fictionförfattarna. Detta brev var dock det Haldeman såg som sin största bedrift att få bekräftelse av en sådan legend.

Om själva bokens innehåll:

Kriget startades genom att utomjordingarna helt utan förvarning eller skäl attackerade ett jordiskt kolonistskepp.

Bokens huvudperson William Mandella är en amerikan som fått ta värvning tillsammans med en annan grupp utvalda individer för att utgöra en elitstyrka. Denna elit har en IQ på 150 eller högre och har ett enastående psyke, fysik och hälsa. Till sin hjälp är de utrustade med en skyddsdräkt som ger dem extra styrka och snabbhet utöver att den skyddar dem. 

Under utbildningen dör flera av rekryterna pågrund utav de extrema påfrestningarna och ogästvänliga miljön där de tränas. Även pågrund utav att de använder sig utav skarpa vapen. 

Mandella är bland de första soldaterna som skickas ut i detta krig för att kriga för mänskligheten. För att kunna ta sig till platser som ligger väldigt långt bort i rymden  så har man uppfunnit en teknik som gör det möjligt att färdas tusentals ljusår på en bråkdels sekund. Detta har dock sina följder. Eftersom det går i nästintill ljushastighet så rubbas vår uppfattning om tid och rum och massiva relativistiska effekter (ni som sett filmen Interstellar förstår precis vad som menas). När de som färdats har enbart vart borta i låt oss säga en dag som har tiden på platsen de åkt ifrån gått betydligt fortare och det kan ha gått flera år under "samma" period. Detta tycker jag personligen är ett väldigt intressant oavsett huruvida man tror på relativitetsteorin eller ej så ger det upphov till väldigt intressanta tankegångar. Just den här biten är också en hörnsten i boken. 

År 1997 är Mandellas första inkallelse och efter att han och hans kamrater kommer tillbaka har det gått flera årtionden. Han får permission och återvänder till jorden bara för att upptäcka att det har blivit drastiska förändringar på planeten han tidigare lämnat, förändringar till det sämre. Jorden har blivit överbefolkad, allmän försämring råder med osäkerhet och kriminalitet i dess spår och flera nationer har även börjat uppmuntra till honomsexualitet. Mandella känner sig givetvis inte hemma, dels för att han inte känner igen sig och för att han känner sig mer hemma i det militära livet. Han har även hittat sitt livs kärlek vid namn Marygay Potter som även är hans militära kollega. De bägge bestämmer sig för att ta värvning än en gång för att kunna fly jorden. Dock vill det sig inte att de bägge skall bli stationerade ihop.

Tiden går och för varje gång Mandella kommer tillbaka till basen efter att uppdragen avlöser varandra så förändras människorna där tiden gått betydligt snabbare. Tillslut är så gott som alla människor av en oigenkännlig blandras och samtliga är homosexuella, även språket har förändrats till den milda grad att huvudrollen inte knappt längre förstår det. Han blir även illa omtyckt av de nyare rekryterna som tycker han är pervers eftersom han är heterosexuell och dessutom talar en väldigt ålderdomlig engelska. 

Så småningom så lyckas människosläktet upprätthålla kommunikation med Taurans som den utomjordiska rasen heter och det leder till att fred upprättas. 

Man erkänner från styrande håll bland människorna att kriget ursprungligen startades av dem för att vissa bland människorna ville få igång ekonomin som koma igång i krigets spår och att det var så man skulle lyckas ena jorden och starta en ny världsordning. Människor började klonad och man började även försöka vrida tillbaka evolutionen hos människorna till dess naturliga tillstånd där homosexualitet inte längre ansågs vara nödvändigt för att stävja folktillväxten. 

Nåväl tänker inte avslöja alla detaljer eller hyr det går för huvudkaraktärerna kärlek ifall ni känner att ni själva vill läsa boken eller rent av lyssna på den som ljudbok.

Jag skulle vilja säga att det här är en riktigt bra bok. Den är spännande och man får fantasin stimulerad med de vetenskapliga teorierna som är genomgående i huruvida tidsuppfattningen ter sig för karaktärerna. Den är även tankeväckande, och milt sagt väldigt dystopisk och man kan inte utan att tänka sig att den här boken aldrig hade kunnat få prisen den tilldelades på 70-talet om den skrevs idag. 

VALHALLA

Valhalla är en dansk tecknad serie som är skapad utav Peter Madsen, Henning Kure, Per Vadmand och Hans Rancke-Madsen. Första publiceringen kom ut 1979 och den sista år 2009 i femton album.

Serien kan lättast beskrivas som löst baserade äventyr på de gamla nordiska gudasagorna med fria tyglar. Dock bör det tilläggas att de är gjorda på ett värdigt men humoristiskt sätt som tordes tilltala alla åldrar. De är vackert illustrerade och tecknarstilen går i fransk/belgisk stil i kontrast med den amerikanska mer realistiska tecknarstilen. Jämför man Marvels Thor med denna nordiska variant så slår den danske Tor Marvel-Thor på fingrarna i samtliga fall i mitt tycke. Dels är dem gjorda efter nordiskt kynne och är mer trogna de gamla sagorna. 

Känner man inte till serien sedan tidigare så bör man kolla upp dem. Speciellt om man har barn då de är ett lysande sätt att få dem att intressera sig för våra förfäders arv på ett modernt sätt som är lätt att ta till sig. 

Mellan 2011 till 2013 utkom samlingsvolymer i fem delar med samtliga berättelser som är lätta att få tag i.

Det utkom även en tecknad filmatisering 1986 och hela filmen finns tillgänglig på youtube (men på engelska). Här har ni trailern: 

HEIDENSTAMS SVERIGE

Verner von Heidenstam, vår gamla nationalskald är måhända inte lika uppskattad idag som han var förr. Detta kan säkerligen förklaras med att hans språk med dagens mått känns ganska ålderdomligt och tungt. Tar man till sig hans alster så kommer man upptäcka en skatt. Det är i alla fall vad jag upplevde då jag var kanske 17 år gammal då jag läste Karolinerna för första gången. Idag har jag läst allt jag kommit över av honom och är idag en av mina favoriter.

Sången Sverige som Heidenstam skrev (1899?) blev tonsatt av Wilhelm Stenhammar 1901.
"Sverige är komponerad för fyrstämmig blandad kör, men kom senare också i en version för manskör och har också använts som unison sång med piano- eller orkesterarrangemang. Stenhammar gav musiken ett innerligt och återhållet uttryck; Heidenstam lär ha varit mycket missnöjd med tonsättningen, eftersom han själv tänkt sig en pampig, marschliknande inledning som vid andra strofen skulle övergå i ett mer känslosamt tonläge. Stenhammars avsikt var att skriva en nationalsång för Sverige." (Citerat ifrån Wikipedia)
Det må vara så att Heidenstam inte var nöjd av resultatet, hans egna vision har vi ännu inte fått höra och det kan mycket väl ha blivit ännu vackrare. Dock tycker jag att den Stenhammars körsång är fantastisk och har bevisligen överlevt tidens tand och spelas än idag. Min egna åsikt är även att 'Du gamla, du fria' är bättre som nationalsång och att det till syvende og sist är tur att Heidenstams Sverige inte blev vår nationalsång då jag inte tycker den alls hade gjort sig lika bra i det syftet.

Nedan har ni sångtexten i sin helhet:

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!
Nu spela skällorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna, genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.

DEN NATIONALISTISKA INSIKTEN

Jag föddes i södra Sverige i mitten av 1980-talet och växte sedan upp under 90-talet. Min familj var trygg och vi hade allt vad man kunde begära, vi var inte välbeställda på något vis men inte heller något att klaga på vad det kommer till ekonomi. Mina föräldrar hade vanliga arbetarklassyrken. Ingen av dem var speciellt politiskt intresserade heller utan skötte mest sitt egna. 

Under min uppväxt kom jag inte i kontakt med många utlänningar, om vi inte skall räkna finnar dit, vilket jag inte räknar dit. Även ett och annat adoptivbarn som inte stack ut någon vidare utöver att de givetvis inte såg svenska ut. 

Under 90-talet kom det vi kommer att kalla Ultima Thule-vågen, det var en tid då i mina hemtrakter och säkert näst intill hela landet där en en stor del av en hel generation lyssnade på Vikingarock, skaffade bombarjacka, kängor och snaggade. 

Själv var jag lite för ung för att vara en av dem just då det var ett stort fenomen. Men däremot hade jag äldre personer omkring mig och vänners äldre bröder som på ett eller annat sätt tog till sig samtliga eller några av dessa attribut. 

När tonåren kom så hade jag min tonårsrevolt, jag blev punkare. Musiken och attityden så som jag upplevde den var något som då tilltalade mig. Vänsteråsikter och annat följde med som en naturlig del av det. Men det var ingenting jag kände mig speciellt bekväm med och jag förstod mig aldrig på merparten av allt vad vänstertänk innebär trotts att man försökte hålla uppe någon sorts fasad. 

Så småningom började jag följa med några vänner i min umgängeskrets till en syndikalistförening inne i stan. Ett socialt rättspatos var förvisso något jag kunde relatera till men vad det gällde synen på människan och det etiska var något jag inte kunde relatera till. Sakta men säkert började jag förstå mer och mer hur jag själv tänkte och kände inför vänsterideologi och människorna som förespråkar det. Det stod snart klart för mig att de var hycklare och i största allmänhet av dålig karaktär. Åsikterna de framförde rimmade väldigt illa med logiskt tänkande och mänsklig natur. Jag tröttnade på allt vad jag förknippade dem och rakade skallen och började lyssna mer på opolitisk oi-punk, som förvisso alltid innan tilltalat mig mest sedan tidigare, och blev skinskalle under en period. 

Under gymnasietiden förändrades mycket för mig och skinskallemusiken kändes med tiden lite väl simpel. Hårdrocken däremot hade betydligt vidare vyer både musikaliskt och lyrikmässigt. Musiken blev hårdare och mer underground, tillslut kom jag i kontakt med band som bl.a. Burzum och Graveland. Artisterna förespråkade rasmedvetna ideal och skaldade om svunna tider, våra vita förfäders dunkla historia och myter i en svunnen tid.

Allt detta kändes betydligt mer relevant och berörde mig på något metafysiskt plan. Det var inte agitatoriskt och gatupolitiskt så som jag tidigare upplevt frihetsrock. På grund utav detta så kom jag att få ett ordentligt intresse för nordisk mytologi och en väckt stolthet för min historia och mitt folk då det sattes i rätt perspektiv.

Antalet stökiga invandrare (mestadels albaner och araber) som skulle ha sin "respekt" var också något som började bli väldigt påtagligt och visade gång på gång att det är tydliga skillnader på dem och oss. 

Pusselbitarna föll en efter en på plats..

En vän till mig i min dåvarande umgängeskrets av hårdrockare som spelade i samma band och delade ett nästintill nördigt intresse för skivsamlande, (kanske inte nästintill. Det var nördigt får jag lov att erkänna). Han hade samma sorts humor som jag och politiskt inkorrekta skämt hörde till vanligheten då vi umgicks. Judeskämt var något som nästan stod på dagordningen trotts att vi då inte direkt lade någon vikt vid dem. Men dessa skämt väckte tillslut frågor inom mig varför de altid vart så avskydda och om det låg något i fördomarna som omgärdade dem. Med tiden insåg jag efter att läst på mer och mer som den kunskapstörstande person jag är att det inte var obefogat. 

Gymnasietiden tog till sist slut, jag flyttade hemifrån, fick jobb och hade oturen att få bo granne med en flyktingförläggning. Ständigt hörde man billarm om nätterna då de försökte slanga bilar på parkeringen nedanför, och det var hela tiden något stök av varierande slag därifrån. Bland annat hade de skaffat nät och fångade igelkottar och tamkatter som de åt upp, kommunen svarade med att berätta för dem att så gör man inte här. Utan några andra följder. 

Det var nog detta som fick mig att börja intressera mig för politik och att bägaren att rinna över. Jag började läsa Info-14 och Den Svenske, köpte politiska böcker och beställde klistermärken och kände att något måste göras åt saken. Ganska snart så förstod man att folk i gemene inte kände eller såg det som var uppenbart med situationen och hur framtiden skulle se ut med fortsatt kurs... Och detta var omkring 12 år sedan.

Så såg mitt politiska uppvaknande ut. Och jag kan inte påstå att jag känner någon ånger för min tid bland vänsterfolk. Jag blev trotts väl medveten på ett väldigt personligt plan i ett tidigt skede och ser det i retroperspektiv som en bra upplevelse när man ser pusselbitarna i sin helhet då de fallit på plats en efter en. 

DEN LÄNGE BORTGLÖMDA BYN

I Ukraina nära Sevastopol finns en svensk by vid namn Gammelsvenskby. Den är grundad av de svenskar som från början bodde på den estländska ön Dagö som kom under ryskt styre efter det svenska nederlaget vid Stora Nordiska Kriget på 1700-talet. 

År 1781 flyttade dessa svenskar från Dagö söder ut. Källorna går isär om hur det gick till, en av dem säger att de blev lovade bättre jord den andra insinuerar på att de deporterades mer eller mindre. Troligen var det lite av varje som ledde till denna utvandring. 

Färden ner var svår och de flesta dog under resans gång. Av omkring tusen personer som började färden var det endast 135 personer som som överlevde resan och de svåra prövningar de utsattes för då de väl var framme enligt kyrkböckerna från 1783. 

Anledningen varför de flyttades var främst för att det ryska riket hade gjort nya landvinningar söder ut och erövrat mark ifrån Krimtatarerna och nu skulle den koloniseras och tämjas med jordbruk. 

Det tog ungefär hundra år innan dessa svenskar åter fick kontakt med fäderneslandet i norr. Bland annat samlades det ihop pengar ifrån Sverige och Finland för att de skulle kunna bygga upp sin egna kyrka. Under nästan hela den här perioden hade de fått konkurrera mot sina tyska grannbyar både kulturellt ifrån att bli förtyskade och även fått avstå mark efter att tyskarna koloniserat marken runtomkring i området något senare än svenskarna. Stämningen emellan byarna kunde tidvis vara hårt ansträngd. Trotts detta hade man bevarat språket, den lutheranska tron och den svenska kulturen.

Många krig kom att utspela sig i området, första halvan av 1900-talet bytte de av varandra raskt. 

Alla var de hemska och och byn befann sig mitt på fronten och gjorde tillvaron milt sagt fruktansvärd. Svält och sjukdom var bara några av de dödsorsaker som följde i sitt spår. Bolsjevikernas terror revolution var den värsta. 

En höstmorgon 1920 kom någon på besök, det var den ökända röda arméns skapare och överbefälhavare Leo Trotskij, vars egentliga namn var Lieb Bronstein. En jude och son till en förvaltare av ett adligt storgods. Byborna kände genast igen honom med sitt kolsvarta getskägg och kalla ögon. Resultatet av detta besök blev att 63 utmärglade hästar och ett 70-tal lika eländiga kor blev kvar utav ursprungligen 610 hästar och 580 nötkreatur. Under de kommande åren kom 80 bybor att dö av resultat utav detta och en svår torka. 

I början utav den sovjetiska eran kom många av dem att återvända till Sverige varvid nästan alla hamnade på Gotland. 

Tragiskt nog behandlades de av den svenska regeringen som vilka utlänningar som helst trotts att de var etniska svenskar och det resulterade i att flera av dem valde att återvända medan andra valde att resa vidare till Kanada och hoppas på ett bättre liv där. 

Efter Sovjetunionens fall återtogs kontakten med Sverige och Gammelsvenskby där det fortfarande finns det ca: 150-200 personer som är av svenskt ursprung. Men endast ett fåtal talar idag helt flytande svenska. 

Ett visst stöd har getts från svenska kyrkan (vilket få ses som en av de få bra saker de gör) och Gotlands kommun. Idag finns också ett svenskt livsmedelsföretag etablerat i byn som skapat arbetstillfällen. 

Svensk är man i blodet inte efter nationsgränser eller medborgarskap vilket detta är ett tydligt exempel på. 

LA SALAMANDRA CPI

La Salamandra CPI  är en underorganisation inom den fascistiska organisationen CasaPound Italia som har hand om nödhjälp och är en civil räddningstjänst som drivs ideellt.

Idag var det en jordbävning med 6,2 på Richterskalan som slog till 03:36 där det sedan kom cirka 200 efterskalv. Naturligtvis blev förödelsen stor och i skrivande stund är det minst 120 döda, många skadade och hundratals människor saknas och deras öde är ännu ovisst.
Givetvis ställde CasaPounds salamandrar upp för att hjälpa sina folkkamrater i nöd direkt på morgonen efter att de hunnit organisera sig för att sedan kunna ta del av hjälparbetet. Organisationens många lokaler runtom inlandet fylldes snabbt med förnödenheter till de drabbade, så som vatten, mat, filtar, förband och annat som skulle kunna tänkas behövas med kort varsel.
Själva uppger de sig sarkastiskt vänta sig att den italienska staten skall hjälpa sina egna landsmän så som "flyktingarna" behandlas. Självfallet är det inget man är övertygad om.

Tack vare att länderna i Europa försummas och förslummas skapar det stora sprickor i samhället där den vanliga infödda befolkningen inte får de insatser som behövs. Som tur är finns det dock driftiga män och kvinnor runt omkring i våra länder som kämpar för vår överlevnad. När staten inte finns för oss tar vi hand om oss själva om vi lyckats bygga upp något liknande CasaPounds salamandrar. Lokalt kan så klart grannar och familjer i sina kavater göra en enorm skillnad men som en rikstäckande organisation finns det större potential och resurser.
I Sverige lever vi dock väldigt skyddade mot naturkatastrofer så som denna, men översvämningar och större skogsbränder kan dock mycket väl hända. Det skall även sägas att allt färre resurser läggs på brandkår och andra nödvändiga delar av vårt samhälle.

Slutligen och föga förvånande har La Salamandra CPI vart mycket uppskattat även om insatsen likt denna har vart för att göra det som är rätt och riktigt så ökar det även stödet för CasaPound i sin helhet.

TINTIN OCH ASTERIX SOM POLITISKA FIGURER

Tintin och Degerelle

För oss som är politiskt insatta inom den nationalistiska sfären så är det ett känt faktum att skaparen Georges Remi, som gick under pseudonymen Hergé var personlig vän med Leo Degerelle.

 Degerelle var en övertygad nationalist och hade ett storartat CV i bagaget. Innan krigen arbetade han som journalist åt den konservativa romersk-katolska tidskriften Christis Rex, och under den här perioden kom han i kontakt med Charles Maurass och den franska Intergalismen. Intergalismen bör ses som en form av proto-fascism.
Så småningom så bildade han Parti Rexist, även känt som bara Rex. Rexistpartiet var från början uppbyggt på integralismens grundvalar i kombination med den romersk-katolska läran men kom att hämta allt mer influenser ifrån de spanska Falangisterna och de italienska fascisterna. 1936 träffade Degerelle Adolf Hitler och Benito Mussolini, sedermera kom han även att träffa andra stora män på kontinenten som Järngardets Corneliu Codreanu, falangisternas José Antonio Primo de Rivera.
1941 tog har värvning i den tyska armén i kriget mot bolsjevismen och kom att få en milt sagt lysande karriär med många utmärkelser för sina insatser i tjänst. Han steg i graderna från att komma som en enkel menig till att bli Obersturmbannführer och få Ritterkreuz des Eisernen Kreuzes och som senare uppgraderats med eklöv. Något som endast sju andra i icke-tyskar utmärktes med under kriget. Degerelle skall senare i sina memoarer hävdat att Hitler sagt att hon han fått en son hade han velat att det var honom.
Efter kriget kom Léon Degerelle att bosätta sig i exil i Spanien och vara trogen sina ideal till döden.

Detta var mannen som av allt att döma var den äventyrlige journalistens (Tintins) verkliga förgrundsgestalt. Tittar man på bilder av honom så kan man tydligt även se en viss likhet.

Tintin är och förblir en av vår europeiska rörelses kulturfenomen och populärkulturella ikoner. Det är dock ingenting som Hergé någon sin har talat öppet om vilket inte är konstigt med tanke på att folk samarbetade med tyskarna under kriget eller var en del av Rexist utsattes för hårda represalier, även dödsstraff och lynchningar.
Nåväl det är en kort sammanfattning utav Tintin och kopplingarna till den nationella rörelsen.


Asterix och de tappra Gallerna

Asterix och Obelix i den obesegrade galliska byn är dock en annan historia, dock även den franskspråkig i orginal. 
Skaparna var juden René Goscinny och den ursprungligt italienska Alberto Aleandro Uderzo. Det finns ingen speciell politisk prägel på den här serien förutom möjligen anti-imperialism. Till skillnad ifrån Tintin så finns här inga kopplingar till rörelsen men det är inte det vi skall titta närmare på här.

Asterix och Obelix ett radarpar under i ett land under romersk ockupation som trotsig står emot överheten ifrån Rom tillsammans med sin smått dysfunktionella by någonstans vid kusten av nuvarande Bretagne i Frankrike.
Det intressanta här inte skaparna utan snarast motståndet mot ockupation och överhögheten ifrån främmande makt vilket går som en röd tråd igenom alla de humoristiska berättelserna. Skall vi applicera detta på verkligheten och vår samtid är det inte svårt att dra paralleller till EU och den allt mer federalistiska hållningen som gör allt för att krossa självstyre och regionalism. I detta får vi nationalister se oss i ljuset av Asterix och Obelix.
Vänstern har i alla tider tagit till sig eller skapat sig populärkulturella ikoner till sin fördel, det är hög tid för oss att göra det samma!

FASCISM OCH FUTURISTISK ESTETIK

När den fascistiska rörelsen i Italien växte fram så var det en hel del som skiljde sig åt ifrån den tyska nationalsocialismens ideal då det kommer till etestik och konst. 

Fascismen hade starka drag ifrån futurismen, både politiskt men även i estetiska uttryck. Futurismen omhuldade allt det starka och kraftfulla i det moderna. Hastighet, maskiner, teknik, ungdom och (militärt) våld. I konsten gav detta sig i uttryck en ny sorts sätt att avbilda det man ville gestalta, så att man fick känslan av just den här typen av uttryck som futurismen såg som inspiration eller rent av ideal rent politiskt. Man ville omdana hela samhället och såg med oblida ögon på det gamla samhället och dess förfall.

I detta kontext bör man också förstå hur samhället i Europa på de flesta håll såg ut. En hel generation hade dött eller lidit i skyttegravarna vid förstavärldskriget och politiskt och social instabilitet rådde på många håll, detta ledde många gånger till inbördeskrig. Italien var inget undantag.

Futuristerna i Italien var radikala, nationalistiska och såg en oändlig möjlighet i den ungdomliga fascismen som andades framtid och banade väg för något nytt i mänsklighetens historia. På sikt kom dock denna relation inte att kvarstå. Främst för att futuristerna slutligen kom fram till att fascismen var allt för konservativ för deras sinnesslag.  Dock färgades somliga av futurismens drag av sig och blev en av beståndsdelarna av den fascistiska rörelsen i landet. Det visuella bör särskilt tas i åtanke. 

Personligen så är jag väldigt konservativt laggd då det kommer till konst. Modern konst i mina ögon känns som ett hån mot begreppet konst för att det är vulgärt i sin sämsta bemärkelse, och jag ser föga värde i det. Däremot så skall jag erkänna att somliga av dessa motiv känner jag mig kluven till, på något underligt vis så tilltalar de mig samtidigt som jag tycker att de ser anskrämliga ut. Det som tilltalar mig är förmodligen att det ger en känsla utav gammal science-fiction, en genre jag är tämligen svag för. 

Nåväl, här är några exempel av hur konsten i Duces Italien kunde se ut på den här tiden.

Vad kan man förvänta sig här?

Man kommer kunna förvänta sig tankar och funderingar kring saker och ting i vårt förflutna, vår samtid och framtid. Kulturartiklar om konst och musik, historia och annat som rör ämnen som intresserar mig. Allt detta ur ett nationalistiskt perspektiv.

Det låter väldigt prettentiöst, det inser jag men det kommer vara på en högst folklig nivå.